A smile is a curve that sets everything straight

Ett mål med min träning är att den ska vara rolig och genomföras med glädje. Ibland måste jag stanna till och tänka efter om det efterlevs. Men denna vecka som gått tvekar jag inte en sekund. Helt galet så roliga pass jag kört!! Och vartenda en utav dem. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Hur bra var det till exempel inte i onsdags när Bodil inledde styrkan med en Zumba låt. Den glädjen som den starten gav satt i hela passet. Och hur bra har jag det inte med en massa goa träningsfreak på träningarna. Ni inspirerar mig!

A smile happens in a flash, but its memories can last a lifetime.

Ni vet den där känslan när det går som man vill, när man känner sig stark och oövervinnlig. Den där känslan när man tror man kan gå igenom eld. Ja, jag var och snudda lite på den i tisdags. Jag var inte oövervinnlig, jag gick inte genom eld. Jag sprang inte på några toppen tider. Men det kändes bra! Jag litade på mig själv och min plan. Tisdagkvällar är alltid vigda åt intervaller med gmok och gänget. I tisdags stod 1500m på schemat. Vi sprang på 2,5kmslingan vilket innebar en inledning som var platt, sedan en lång sluttande backe uppför, en liten brantare s-formad backe nedför och ett avslut på platten men med en liten kulle att besegra. Ganska tuff runda. Planen var att springa 4st och orka hela vägen in i mål. Det blir ju alltid rusning på hela första intervallen och i början på alla. Men i tisdags valde jag att springa lite med handbromsen i på första och alltid börja lite lungt för att kunna trycka på i backarna. Det var så gött. Känna varje steg. Springa sig lerig upp i nacken. Känna hjärtat slå. Andas. Och le. Känna utmaningen. Sådan skillnad från förra gången. Dra nytta av de andra, men ändå anpassa det efter mig själv. Det är GLÄDJE!

Eller i torsdags när jag tog på mig pannlampan för en distansrunda med klubben. Vi var ett riktigt stort gäng som sprang en slingrig slinga som gick på små stigar runt golfbanorna. Det var kul för vi höll ihop gruppen bra, och då är ju natt urmysigt! Ena stunden ha ett mer eller mindre djupt samtal för att i nästa bara njuta av de andras närvaro och sina egna andetag. Släppa allt och bara vara. Då är jag AVSLAPPNAD!

Eller som i lördags när det var 10mila-träning i Främmestad. Bara det där att det kallas för 10-milaträning. Att skogen  är lika fin som i Östergötland. Hällmarker, myrar och öppen skog. Lyckan när man ”lapar” på klockan redan innan man sett skärmen för att det är så självklart att man är rätt. Solen i ögonen. Framförhållningen. Hjärtat som slår. Fokus. Mossan under fötterna. Spik på spik. Kommentarer om att blir 10mila såhär, då blir det najs…Jaaa, allt detta får mig att bli sugen på stafett, på kvarn. Att få springa med flow och ett stort smile. Det KITTLAS!

MUMS!!
Nu är jag taggad på ny härlig vecka!

Total lycka?!

Kreativ dag i skolan idag. Bild + poesi på schemat resulterade i detta mästerverk (felstavat och allt ) :

Det jag vill förmedla med mitt lilla mästerverk är att det ofta inte behövs mycket för att uppnå total lycka. Jag blir lycklig av mina vänner och att springa såklart. Att följa en slingrig stig över höga berg och djupa dalar för att se vart jag hamnar – det är total lycka för mig! Vad gör dig lycklig?

Don’t look back in anger

Jag har varit utan dator ett tag. Eller rättare sagt jag har blivit av med min dator. Det finns dem som inte kan skilja på mitt och sitt. Det är hemskt. Och obehagligt. Det jobbiga är inte priset på datorn eller allt som den innehöll, utan känslan att någon har varit och trampat på gräsen till min integritet. Dock är det riktigt surt att bli av med allt som jag sparat på dartorn.  Är glad att jag för ett år sedan gjorde back-up och jag inte lagt in allt för mkt ”vettigt” på datorn sen dess. Ska absolut göra back-up oftare från och med nu.

Jag tar inget för givit längre och min syn om människor har kanske ändras endel. Jag är fortfarande lite skakis, men livet måste ju levas. Det går inte att vara rädd eller ändra beteende bara för en händelse. Och jag har desstom världens sötaste vänner. Tack för allt stöd och peppande ord! Det betyder mer än vad ni säkert kan tro. Det behövs lite medkänsla eller någon att prata av sig oss. Nu ser jag framåt! Mycket spännande som väntar varje ny dag ju! Vill möta världen med ett smile

Och alltså jag kan inte hålla mig. Tänkte låta det som varit stanna i mitt huvud, och ge plats för det som händer nu. Men denna helg och Norge-tripen var för bra för det! Några korta meningar bara; Blodslitet var awesome som vanligt! Skulle kunna skriva ett helt inlägg om den tävlingen, men en annan gång. Helgen som var hade jag fullt upp. Först fredagsmys med godaste maten hos Emma och med Tove senare. På lördag var det stafett med CO(o)laste laget! Sen födelsedagsmiddag hos Viktoria. Mkt bra sällskap o god mat. Och en chokladprovning som jag nog får bakläxa på, 3 av 8 rätt. På söndagen sprang jag sedan en medeltävling. Jag sprang riktigt kasst, missade nästan hälften av kontrollerna. Men jag var lika glad för det! Och utan att skryta så tog jag hem alla 4 sista sträckorna Lite kvalite fanns det iaf! haha.

Nu väntar sängen. Natti!

Hur svårt kan det vara?

Som jag skrev nyss, så njöt jag verkligen av ultran i år! Fint väder och fin terräng var det absolut! Men hur tänkte dem med banan och mass-starten? Hade jag sprungit banan som ett indivuduellt lopp hade jag gillat den. Det fanns vägval och långsträckor. Men startar man samtidigt väljer man ju inte ett eget vägval. Och om man gör det (som jag faktiskt gjorde i början), så får man ändå en hel drös efter sig. Våran bana var bara gafflad de 600 första meterna på varje slinga, vilket gjorde att alla var tillsammans på en gång efter gafflingen. På första varvet sprang man iofs och tänkte ”att här kan det vara gafflat, eller kanske här…osv”. Men väl ute på andra varvet blev det ju uppenbart. Hade bara varit att stoppa kartan i fickan, om man nu hade litat på de andras förmågor
Tycker att det är samma sak varje år. Vore kul att springa en riktig välgjord ultra-SM något år. Om det nu ska vara masstart så gör det med flera slingor, rejält gafflat i varandra, byte av gaffel flera ggr under slingans gång, och kanske ett par fjärilar dessutom. Ska statuset på denna SM-distans höjas måste stämpeln av terränglöpning eller häng-SM bort tror jag…

If you don’t step forward, You are always in the same place

För ett år sen sa jag aldrig igen! Men på lördag står jag där på startlinjen igen. Visste att det nog skulle sluta så här. Men det är jag glad över. Ska man komma någonstans är det bara att försöka om och om igen. Det är ultralången jag snackar om. SM. Det var inte särskilt roligt förra året. En slinga, med en fjäril. Det blev till att springa på led hela banan.Och med dålig form, och lite otur på slutet var inte det särskilt kul. Inte för att min form är särskilt bättre i år, men jag tror och hoppas att banan, terrängen och upplägget på det hela är det. Och så min inställning såklart. I år ska jag njuta. Men visst det kommer bli jobbigt, 17km, det är väll inte direkt en sån njutfull sträcka. Behöver inte ens fundera på om man kommer bli trött för det är garanterat. Men just det att ta ut sig till max, och under en längre tid få kämpa är också en slags tillfredställelse, right? Det blir kul och lärorikt. Och ett steg framåt är det ju oavsatt hur resultat än blir…!

Run, Run, Run

Inga tävlingar denna helg. Men springa vill jag ju göra i alla fall. Jag sprang runt Delsjön i Lördags. Det var så fint, så jag sprang runt samma sjö i dag igen. haha knas. Jag har hur många stigar som helst att välja på, o så väljer jag ändå samma. Måste vara ett bra betyg för rundan?!

Idag var jag inte direkt ensam. Grusåttan var nästan nya Avenyn. Här trängdes löpare, elit som motionär, cyklister, gångare, hundar, barnvagnar, hästar, skidåkare, svampplockare och freesbegolfare. Tror alla ville njuta av det fina vädret. Indiansommar it is! Blev så inspirerad av vad alla andra gjorde. Allra mest väcktes min gamla gymnasiedröm om frisbeegolf fram igen. Så jag tjatade om att vi skulle köra det när vi fick välja på idrotten. Och så dissat det alltid blev. Kan ju ha någon anledning maybe!? Men ändå, måste bara fylla mitt behov snart. Om jag så ska görat själv Så kan jag komma med ett sant utlåtande sen!

En ynklig rad av fotspår, en oändlig kontinent

Jag har lärt mig i skolan att man ska skriva en massa, massa, massa. För nöjes skull. För att bearbeta tankar. Dela med sig. Inspirera. Sprida glädje. Utvecklas. You name it. Jag har ju egentligen redan världens bästa blogg, som jag delar med några av världens finast. Men på senaste tiden har den varit ganska döende. Eller så har den fyllts med lite väl mkt jag. Så nu när jag fick en stund över gjorde jag lite knapptryckningar, o sen i nästa sekund var denna blogg skapad. En blogg om bara mig, det måste ju bli hur kul som helst?! Jag har en hel kontinent att utforska! Om jag än för tillfället bara håller mig till en liten del utav den…