Roller coaster

Life goes up and down, but in the end you will reach the top if you are fighting for it.

True story? Ja. Till exempel har mina SM-lopp gått väldigt mycket upp och ner. Kanske mest ner från vad jag hade förväntat mig. Men det göttigaste: det slutade på topp.

Förra helgen var det medel och stafett-SM. Det var någon gång under denna helg jag började hitta både farten, tekniken, positiva tänket, ja det som kallas flow helt enkelt. Men det skulle dröja ända till söndagen innan jag kunde få ihop alla delar.

På medelkvalet sprang jag asbra tekniskt. Ett av de bättre tekniska loppen i år indeed. Särskilt nöjd att jag klarade av att växla strategi när banan bytte karaktär precis innan målgång. Dagen efter på finalen hade jag äntligen bra tryck i bena igen. Det var egentligen inget fel på orienteringen heller, jag hade inte bara tillräckligt med tur för att se den kontroll som jag borde ha sett. Ett litet vacklande självförtroende kan ha gjort sitt också. Tredje dagen var det stafett. Enormt revanschsugen och enorm längtan att hitta flowet! Känslan när jag sprang är så svårbeskriven. Adrenalinkick. Flow. Helhet.När det går bra är allt så lätt. Men varför är det så svårt att hitta tillbaks flowet de gånger man tappar det? Hur som, sprang jag andra sträckan, plockade 28 platser och fick växla först. Häftig känlsa. Jag kände mig snabb, säker och stark. Vi kom 4a, med häng på både guldet, silvret och bronset. Återigen nära, som väcker både en viss frustration, men även massa motivation. Snart räcker det hela vägen och vi får springa i mål hela laget tillsammans 🙂

Igår sprang jag årets sista SM-distans. Det kostade mig mina favorit tights och väldigt mycket blottande av bar hud. Men så vann jag en bronspeng å andra sidan. Det kändes ganska så right in time att äntligen springa hem min första seniormedalj 🙂 Jag älskar distansen. Men inte alltid upplägget. I år var det bra. Fin och utmanande terräng. Bra banläggning. Bra gafflat. Bra REJÄLA långsträckor. En ultra värd namnet helt klart. MEN jag saknar en sak fortfarande: Den induviduella starten!! När ska vi på ett svenskt mästerskap våga testa? Kanske norwegian style med vilt, vakkert og rått kan höja statusen på denna tuffa och utmanande distans?!

Det är något specielt när bena egentligen inte bär mig, men huvudet och viljan vill framåt. Att bestiga berg. Se möjligheter. Springa mig trött och stum men fortfarande kunna hålla uppe koncentrationen. Hela tiden tänka positivt. Wow, vilken egoboost det kan bli under 2 timmars orientering 😉 Det viktigaste för mig denna helg var att hela tiden tänka positivt och njuta av utmaningarna som banan bjöd på. Springa med ett smile. Avsluta SM-perioden på ett snyggt och roligt sätt. Jag hade det skoj och tufft. Det var så galet blött och tungt i backen. Men jag såg det som en fördel. När jag hamnade själv efter de första två varven tyckte jag det var bra. När jag blev ikapp sprungen så var det asbra. När jag skulle få spurta om medalj blev jag peppad att äntligen få just spurta om nått viktigt. Allt var rätt så bra. Jag har aldrig förr varit en sådan nöjd bronsmedaljör!

Så vad gör man efter 16km orientering fågelvägen? Åker hem och däckar? Nej, jag åkte och firade glädjespridaren M.Magnusson, nattdrottningen no1 som fyllt stort i september. Hipp hurra! Tom på energi efter en ultra? Då är get high on music bra! Energikick om något. Denna påfyllning med energi kommer räcka läääänge!

Over&out för ikväll!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s