SM-silver!!!

JAAAA! Silverbrudar!

SilverbrudarFörberedelser, träning, med – och motgångar. Vill man, så kan man.  Att lyckas när man vill som mest är härligt! Vi gjorde det. Kanske när vi minst anade det, men mest behövde det. Efter flertalet stafetter med helt okej placeringar, men aldrig den riktiga fullträffen så fick vi nu till det. På stafett-SM. På hemmaplan. I Svartedalen. 

Vi kan
På årets SM gjorde vi något nytt och kastade om i sträckorna. Viktoria tog första, Lina andra och jag sista. Jag har varit mer eller mindre inställd i ett år på att springa andra, så när det blev bestämt att jag skulle springa sista denna gång blev jag glad…och såklart jättenervös! Viktoria på första utnyttjade sin tekniska styrka och tog sina egna beslut. Varför springa efter andra när man är en av dem som är mest van vid terrängen! Lina kunde sedan ta över och orienterade ikapp alla lag utom ett, IFK Lidingö. Grymt! Jag vet att Lina har kämpat lite i en uppförsbacke senaste tiden, och då gå in och leverera ett sådant bra tekniskt lopp tycker jag är imponerande!  Jag blev så glad, trygg och lugn när Lina växlar över till mig med ett stort, stort leende. Det är lite vår grej att växla med ett leende, och Linas var ett av de största jag sett vid planket i år.

Mitt utgångsläge var ca 1 minut fram till ledande Lidingö, och bakåt hade jag ca minuten till jagande Hällen, Stora Tuna och Linne. Jag var väl medveten om att det inte var några dåliga lag. Också väl medveten om att jag har haft en kämpig period och slitit med fysik och teknik. MEN också väl påmind om att jag kan! Inspirerad av Viktoria och Lina såklart, men även av min familj som ständigt tror och hejar på mig. Inför helgen gav min syster mig en bra anekdot om när jag för första gången sprang sista sträckan på Venla för min moderklubb Kolmården. Jag var då fortfarande ungdom och gick ut bland de 20 främsta lagen, fullt med världsstjärnor runtomkring mig. Mot slutet av banan kom en av de allra bästa orienterare ikapp mig. Men där och då fanns inget ”hänga på” i tanken, utan då jag tyckte hon sprang snett fortsatte jag i min riktning. Jag spikade kontrollen, hon missade. Vem som kom först i mål? Jo jag, in på 17e plats! Då, 15 år, var jag smart nog och trodde på mig själv och brydde mig inte om hur många medaljer mina konkurrenter hade i ryggsäcken. Onödigt att vara dummare nu. Med tanke på att jag dessutom hade hemma terräng var det en given plan att ta alla beslut själv. Då jag nu visserligen fick springa hela banan solo, blev det en lätt del av min plan att genomföra!

Flow
Jag var så nervös innan jag stack iväg, vilket i vanliga ordning ledde till att jag var galet fokuserad på banan, sprang i min egna bubbla och var i nuet. Vilket leder till en mer eller mindre black-out efteråt…Men lite minns jag. Jag hade fått tips innan att vara med från start, läsa kartan. Men dessvärre fattade jag ingenting till en början. Det var brant, tätt och lite brötigt efter startpunkten. Jag hade bestämt mig för ett högervägval till ettan, men helt plötsligt sprang jag på vänstervägvalet. Trodde jag hade sabbat medaljchanserna redan där. Men när jag väl stämplade vid ettan insåg jag att det faktiskt var 13 kontroller kvar, och stafetten var långt ifrån avgjord. Jag hade på morgonen fått tipset om att verkligen läsa kartan, inte bara gå på kompass, utan faktiskt söka och se stråken. Det är något jag verkligen är stolt över, att jag tog tiden och hittade bra Göteborgsstråk. Det kändes som jag sprang på små fina ekorrstigar nästan hela banan. Tekniskt var det ett riktigt stabilt lopp, och fysiken fanns där idag. Det är något magiskt med stafetter, allt blir så mycket bättre!
spurtis

Jag kröp genom tjocka, tätt placerade granar till sista, rispade upp hela armarna. Väl värt blod, svett, tårar och ett SM-silver! Värdens bästa känsla att springa i mål med Lina och Viktoria. Eller i alla fall de sista meterna då mina spänningar släppte och jag faktiskt insåg att vi lyckas med ett silver!!!! Att lyckas tillsammans är oslagbart! När vi kommer ut ur målområdet och möts av tre glada silverpojkar (ja, gmok-killarna tog också silver!), får jag känslan att vi är ett enda stort lag. Ett lag som faktiskt är större än 3, och större än 6. Jag hade aldrig kunnat genomföra min sträcka så bra om det inte var för all stöttning och peppning från hela klubben, GMOK. Ni kanske inte tänker på det, men speciellt när jag är lite nervös suger jag åt mig alla peppande ord, lycka till, ryggdunkningar och små hej. Det var nervöst för mig att axla ansvaret att springa sista, men tryggt att veta att jag hade lagets och klubbens förtroende!

Dubbelsilver
Vi är så otroligt bra!!!!! Dubbla silver! Idrottslycka!

Läs gärna mera om denna Silverdag på:
GMOK: Dubbla silver på stafett-SM
Lina: SM stafett- Silver
Viktoria:SM-silver
Eventor: Resultat

/Silvertösen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s