Dags att vända blad…

Det känns som jag varit sjuk eller förkyld typ hela detta året. Så illa har det ju inte varit. Men nästan, dubbla influenser i våras när säsongen skulle kicka igång och dubbla förkylningar nu på hösten när SM skulle avgöras. Men tanke på hur mycket jag blev tvingad att vila i våras och ännu mera nu på hösten förstår jag inte hur jag ändå kan summera upp såna bra resultat av säsongen. Det känns som att hälften av tävlingarna sprang jag på ren vilja. Ändå har jag otroligt bra stafettresultat, bästa svenska lag på alla de stora stafetterna; 3a på 1omila, 5a på jukola och 1 på SM. Självklart hade jag superbra lagkompisar men jag var faktiskt sträcksnabbast på 10mila, så jag bidrog allt också 😉 SM-stafetten var såklart något alldeles extra.Att stå högst upp på pallen tillsammans med laget, det är stort! Jag är också väldigt stolt över att jag individuellt lyckades knipa en silvermedalj på SM och en 7e plats totalt på o-ringen.

20160802_135055
Dags att visa musklerna!

När en säsong är slut är det också dags att börja fundera på nästa. Det tog lång tid och många känslor att bestämma mig  för vad som ska vara på nästa blad. Mycket energi och förberedelser har lagts ner dem senaste åren på just 2016 och drömmen om Bohuslän. På slutet kändes det som att jag var närmre att nå målet när drömmen föddes än när det väl var dags. När kroppen strejkade så i år var det svårt att ge det en rättvis chans. Jag är därför fortfarande nyfiken på att se vilken potential jag kan nå ifall jag får vara frisk. Ifrån de två senaste åren har jag SM-medaljer, pallplatser på o-ringen och swedish Leauge och snabba stafettsträckor. Det finns mycket som talar för att jag skulle kunna bära den svenska tröjan på internationella tävlingar. Men ändå så är jag inte där. Att kämpa för något och inte nå ditt mål är frustrerande och kräver oerhört mycket tålamod. Jag sprang på Jennie i veckan som peppade mig, påminde mig och sa att det är NU det är läge att slå sig in i landslaget. Det korta samtalet var nog den sista pusselbiten som behövdes för mig för att bestämma mig vad som ska stå på nästa blad. Det är nu eller aldrig som det är läge att slå sig in i landslaget. Det är nu jag har erfarenheten, träningsbakgrunden, det är nu pusselbitarna ska på plats. Jag har viljan att ge det en chans till! Häng med 🙂

Drömmen blev sann: SM-GULD!!

14446498_1537085492984248_1048741460_o

Det är många gånger jag avslutat ett blogginlägg som handlat om en stafett att gmok kommer bli att räkna med i framtiden. Vi har länge varit med i toppen, egentligen ända sedan jag kom till gmok. Men det har aldrig räckt hela vägen till ett guld i de allra största stafetterna (SM, Jukola, 10mila). Vi har varit nära flera gånger; 2a på SM, 2a och 3a på 10mila, bästa svenska lag på jukola och så vidare… Segern har fått vänta fram tills förra helgen. Draken lyfte i motvind! Det kändes helt galet bra efter att i flera år kämpat, slitit och försökt för att stå överst på pallen. Vi har alltid haft tron om att en dag så kommer vi att lyckas. Jag ställde mig på startlinjen i lördags efter en lång tid med förkylningar, två inställda SM-starter och med väldigt lite träning i bagaget den sista månaden. Att mina lagkompisar och klubb ändå trodde på mig gav mig trygghet och glädje att springa. Att få bli svensk mästare med Kristine och Lina är en ära, dem är inte bara grymma i skogen utan två väldigt omtänksamma och positiva människor. Det kändes helt crazy och underbart att få korsa mållinjen med sträckta armar tillsammans med dem. Jag vet inte om vi riktigt förstod vad som hände just då. Men nu vet jag. VI ÄR SVENSKA MÄSTARE I STAFETT!!

 

Vi fick 7 medaljer, 2 vardera och en till klubben. Det är fler än vi tre som är delaktiga i denna medalj och många av dem finns i gmok. Guldet vann vi tillsammans; alla babes, löpare, coacher och supporters i gmok! Visste ni förresten att våra killar tog silvret i H21?!

Läs gärna Linas blogginlägg: SM-guld
Webb-TV om guldet: stafett-SM
Artikel om guldet: Guld för Ravinen och gmok

Bilder i inlägget är tagna av Emma Bergman, Lars Rönnols och SM-arrangörerna.

When nothing goes right, go left

Orientering som så många andra sporter är en lek. En rolig lek men en seriös sådan. Du vet det när du är småsjuk och ringer mammi för råd om du ska springa SM eller ej. Du vet det när du egentligen redan kan svaret på frågan. Du vet det när du ringer och brister ut i gråt efter ett fåtal sekunder. Med andra ord ligger jag hemma i min säng istället för i bilen ner mot Blekinge och lång-SM. Med andra ord är jag riktigt less att ännu en gång vara sjuk när en av årets höjdpunkter sker. Men jag tror ännu en gång att draken lyfter bäst i motvind, om än jag hoppas att jag snart får säga att draken också lyfter i medvind.

dsc_0168Nu blickar jag istället med längtan framåt mot nästa helgs SM i medel och stafett. Tills dess ska jag vara fylld med energi. Jag har redan fått en behövlig dos från fina vänner och familj, tack ska ni ha!

O-ringen; 7a

O-ringen blev 4 snabba etapper på fjället och en avslutande etapp bland skog och myrar som ställde lite högre tekniska krav. Inför o-ringen hade jag förväntat mig riktigt nervkittlande sträckor över kalfjället. Jag väntade hela veckan på att en sådan sträcka skulle komma. Det var varje dag sträckor som var schysst lagda och där du hade något att hålla dig till hela tiden. På fjärde etappen lyckades jag ändå med en 6min-bom. Jag blev störd och tappade mina rutiner och hamnade då i en sluttning utan att veta om jag skulle fortsätta längre fram eller gå tillbaka, skulle jag mer upp eller ner. Jag är väldigt tacksam att jag trotsallt inte la mer än 6 minuter på den. Även om det fortfarande var 6 minuter för mycket. Sprinten som var i mitten av veckan var publikmässigt en höjdpunkt som alltid. Folk var helt galna! Annars var den sista etappen den jag är mest nöjd med. Jag kunde lära mig från misstagen dagen innan och använde det ute på banan. Jag gick ut som 11a och in som 7a. Ett mål med o-ringen var att slåss om topp10 så inför jaktstarten låg allt fokus på personerna framåt. Innan start hade jag knappt kollat vilka som jagade efter och hur långt bak jag hade. Loppet på sista etappen var bra sånär som på en kontroll innan det vände hemåt igen. Ett kort tag var vi fyra stycken som sprang tillsammans och det var riktigt kul. Jag kände mig stark och visste att huvud och ben var med mig att fightas i en spurt. Mot sista var det bara jag och Kajsa kvar, och en liten seger var det att springa in som sjua.

En rolig vecka med stigande form och med många lärdomar blev det. Miljön i fjällen och alla människor som deltar på o-ringen gjorde det till en minnesvärd vecka!

13876682_10209280547546290_3134893667600510132_n

 

SM-silver!

I lördags avgjordes svenska mästerskapen på den ultralångadistansen i skogarna kring Svalboviken i Sörmland. Det var ett par år sedan jag ställde upp på SM i denna distans men i år blev jag lockad av den fina terrängen och att ta mig an den utmaningen som ultralång är. Hade lite smått ångest efter långdistans på o-festivalen under midsommarhelgen över min då alldeles nya anmälan för ultran. På o-festivalen sprang jag 9km på nästan 90min och sista kilometerna åt jag blåbär för att överleva. Trots denna upplevelse färskt i bagaget kände jag mig väldigt lugn innan start i lördags. Hade med 3 gel och planen att dricka mycket på varje vätskekontroll. Kan låta mycket att ha med 3 gel men att ha energi ett helt lopp under en sån här lång tävling är en utmaning för mig och då är gel bra att ha i fickan och att framförallt börja ta dem tidigt.  Jag körde en extremt kort uppvärmning och kl.12.40 gick starten. Jag gjorde ett kort försök att hänga på Tove till första kontrollen men insåg efter någon dryg kilometer att väggen skulle komma tidigare än önskat om jag fortsatte försöka haka på henne. Istället bildade jag efter ett litet tag en 3-manna klunga med Järlabrudarna Sarah och Signe. Var rätt glad att springa med dem när åskan kom 😉 Var också perfekt för att hålla uppe farten i lagom speed. Vi hade lite olika gafflingar i de både diamanterna och påväg hemmåt mot varvningen var det bara jag och Signe kvar. Jag kände mig rätt stark vid varvningen (eller kanske blev jag taggad av mina hejaklackar). I alla fall sprang jag och Signe var och en för sig stora delar av slingan efter varvningen. Jag låg kanske någon minut före i spåret ända dels tredje sista som jag hade svårt att hitta. Kort innan den kontrollen hade jag ökat farten lite på vägen, och som tack för det kom kramp i låren väl inne i skogen. Huhh, ingen bra tajmning när Signe kom ikapp igen heller. Hade ändå fått ”vilat” lite i sökandet efter kontrollen och la mig sedan i Signes rygg fram tills det var 3 meter kvar till sista. Tog chansen i den bökiga nedförsbacken och spurtade sedan allt jag hade till målet. In som 2a var najs! Jag var faktiskt inte helt hundra på placeringen för hörde inte riktigt vid varvningen vad jag låg, men trodde det var som 2a där också. Tove var helt oslagbar för dagen, hela 11min före. Men jag är supernöjd över silvret och framförallt av genomförandet.

Här finns länk till gps för hela banan: D21 Ultra-SM
Var ett riktigt fint lopp. Till K10 och k27 är det gps:en som freakar ur och inte jag. 16 kilometers disciplinerad orientering som räckte till ett silver 🙂

Live, Laugh, Run