Säsongen är igång!

Tjena!

Nu har säsongen kickat igång för mig med 3 stafetter och en tuff helg nere i Blekinge med Swedish Leauge. Den första omgången av Swedish Leauge blev riktigt tufft. På långdistansen sprang jag nästa en halvmara och nästa sådant lopp väntar redan på söndag.

Tre stafetter har det också blivit. Smygpremiär blev det på Måsenstafetten där jag sprang  första sträckan i ett kombilag med Kolmården. Kul att jag fick chansen att testa en sträcka som jag inte så ofta springer. Det gick verkligen fort på första och vi kunde nästan matcha de allra bästa på sista sträckan. Jag genomförde loppet bra, sprang taktiskt och kunde komma in i täten och skicka över stafettpinnen till Sara och sedan Märta.

Därefter blev det Västkuststafetten och nu senast Stigtomta under Påsken. Stigtomta var jag riktigt pepp på, hemmaterräng och allt. Tyvärr blev det snö vilket gjorde orienteringen lättare, farten lite långsammare men skogen vackrare. Jag sprang sista i gmok2 och fick gå ut samtidigt som två snabba juniorer från Kåre och IKHP. Det blev riktigt bra stafettkänsla då vi hade sällskap stora delar av banan och spänningen steg inom mig på väg mot varvningen. Även om jag visste att vi var en bit efter så kändes det som det var vi som var tätklungan. Vid varvningen fick jag chansen att vända mig om och se hur många det var kvar i vår lilla grupp. Nu var det bara jag och IKHP, det här skulle bli spurt. Vem som skulle ta hem spurten? Det blev också klart där i varvningen. Några av mina bästa supportrar var där; Sara, Pappa och Zsolt. När jag är på väg ut från varvningen, redan inne i skogen, hör jag ett högt och tydligt hejarop ”Anna, du tar henne i spurten”. Ja då blev det bestämd att så kommer det ju bli. Fylld av självförtroende kunde jag springa mot de sista kontrollerna. Att spurta om en 15e plats gav lika mycket adrenalin som en fight om en pallplats. Det gäller att ta chansen och öva alla tillfällen som ges. Det blev en väldig nyttig och positiv upplevelse att stoppa i bagaget. Det är ju så, det blir precis vad man gör det. Såklart blir det också speciellt när min familj är där och hejar. Det är så skönt att de alltid tror på en, hejar på och peppar samtidigt som det i slutändan är strunt samma om man vann den där spurten eller inte, jag är lika omtyckt för det 🙂

Mina klubbkompisar fortsatte helgen med Kolmårdsdubbeln. Tävlingarna gick på mina favoritträningsmarker så jag nöjde mig med förlöpning, öppna banor och bli nostalgisk med en 98-åring. Jag blev inbjuden på 100års kalas, jag ser redan fram emot detta! Orientering är en väldig fin sport där unga och gamla kan samsas på samma arena. Och där du som supporters inte bara kommer för att heja utan lika väl kan komma för att känna den goa stämningen. 🙂

Jönköping och sedan 10mila nästa nu! woho!!

Gran Canaria

Jag har idag läst på många bloggar om resor söderut till värme och barmark, men att det absolut inte varit någon semester utan endast hård träning och lite vila. Jag var också i värmen förra veckan för att träna men också för att semestra. Det känns väldigt bra att kunna skriva att jag både tränade och turistade. Vad som ger bäst resultat? Det får vi se till våren 😉

Tillsammans med 5 stycken löpare från IFK Mora höll jag till på Gran Canaria. Skönt med en mösterbrytare i vardagen och att få byta snö, regn och slask mot sol och värme. Vi hyrde ett hus uppe i bergen någon mil norr om Maspalomas som ligger på ön:s södra del. Utsikten från huset var berg åt ena hållet och havet åt andra. Direkt från boendet fanns flera stigar upp bland bergen och en golfbana perfekt för lugn jogg. Ön var häftig med mycket berg, hemliga stränder, slingriga vägar, många kaktusar och en öken.

Det blev flera bra pass under veckan. Ett orienteringspass i form av sprint och resten ren löpning. Vi körde två högintensiva intervallpass nere i Maspalomas park och ett tröskelpass som bestod av ett “backrace”. Från vårat hus joggade vi då ner till havet och sprang sedan 5 km med 500meters stigning upp på toppen närmast huset. Däremellan sprang vi lugna pass, både korta och långa och någon med mentalutmaning/förberedelse inför 10mila.Det blev också tjeckisk rörlighet, Norsk gång och Ungersk styrka, kul att få inspiration från andra och lära av varandra!

Vi sprang två riktigt fina distanspass som stack ut från dem andra. Den ena var uppe i bergen där vi sprang från 1000meters höjd upp till högsta punkten på ön,Pico de las Nieves. Toppen är på 1900m och utsikten räckte ända bort till Teneriffa. Det var en väldigt fin tur! Jag och Denisa höll oss på rätt väg nästan hela tiden 😉

Efter det distanspasset blev det en roadtrip tillbaka till boendet. Det var många utsiktsplatser som passerades, den ena finare än den andra. Vägen, kantad av blommande mandelträd, slingrade sig fram och vi stannade där vi kände för. Bland annat hittade vi den perfekta platsen mitt emellan två kända stenformationerna varav en har namnet Roque Nouble. I Tejeda blev det potatis med Mojosås och inköp av madelkakor som smakade gott i solnedgången…

Den andra löpturen som också var väldigt speciell var den till black beach. Målet för träningen var en svårtillgänglig och gömd strand med svart sand. För att komma dit var man tvungen att klättra över ett berg på 550 höjdmeter. Den sekunden man nådde kammen på berget och havet öppnade upp sig där nedanför var fantastisk!

Att det sedan blev ett stopp i charmiga Poertu de Morgan med smarriga pannkakor på vägen hem gjorde inte saken sämre 🙂

Att kunna få bra träningar, trevligt sällskap, få se fina platser, hemliga stränder, bada i havet och se fina solnedgångar gjorde det här till en toppenvecka. Tack för sällskapet Mora!

The sun is setting, but Mora is rising!
(gmokbabes-effekten)

Dags att vända blad…

Det känns som jag varit sjuk eller förkyld typ hela detta året. Så illa har det ju inte varit. Men nästan, dubbla influenser i våras när säsongen skulle kicka igång och dubbla förkylningar nu på hösten när SM skulle avgöras. Men tanke på hur mycket jag blev tvingad att vila i våras och ännu mera nu på hösten förstår jag inte hur jag ändå kan summera upp såna bra resultat av säsongen. Det känns som att hälften av tävlingarna sprang jag på ren vilja. Ändå har jag otroligt bra stafettresultat, bästa svenska lag på alla de stora stafetterna; 3a på 1omila, 5a på jukola och 1 på SM. Självklart hade jag superbra lagkompisar men jag var faktiskt sträcksnabbast på 10mila, så jag bidrog allt också 😉 SM-stafetten var såklart något alldeles extra.Att stå högst upp på pallen tillsammans med laget, det är stort! Jag är också väldigt stolt över att jag individuellt lyckades knipa en silvermedalj på SM och en 7e plats totalt på o-ringen.

Dags att visa musklerna!

När en säsong är slut är det också dags att börja fundera på nästa. Det tog lång tid och många känslor att bestämma mig  för vad som ska vara på nästa blad. Mycket energi och förberedelser har lagts ner dem senaste åren på just 2016 och drömmen om Bohuslän. På slutet kändes det som att jag var närmre att nå målet när drömmen föddes än när det väl var dags. När kroppen strejkade så i år var det svårt att ge det en rättvis chans. Jag är därför fortfarande nyfiken på att se vilken potential jag kan nå ifall jag får vara frisk. Ifrån de två senaste åren har jag SM-medaljer, pallplatser på o-ringen och swedish Leauge och snabba stafettsträckor. Det finns mycket som talar för att jag skulle kunna bära den svenska tröjan på internationella tävlingar. Men ändå så är jag inte där. Att kämpa för något och inte nå ditt mål är frustrerande och kräver oerhört mycket tålamod. Jag sprang på Jennie i veckan som peppade mig, påminde mig och sa att det är NU det är läge att slå sig in i landslaget. Det korta samtalet var nog den sista pusselbiten som behövdes för mig för att bestämma mig vad som ska stå på nästa blad. Det är nu eller aldrig som det är läge att slå sig in i landslaget. Det är nu jag har erfarenheten, träningsbakgrunden, det är nu pusselbitarna ska på plats. Jag har viljan att ge det en chans till! Häng med 🙂

Drömmen blev sann: SM-GULD!!

Det är många gånger jag avslutat ett blogginlägg som handlat om en stafett att gmok kommer bli att räkna med i framtiden. Vi har länge varit med i toppen, egentligen ända sedan jag kom till gmok. Men det har aldrig räckt hela vägen till ett guld i de allra största stafetterna (SM, Jukola, 10mila). Vi har varit nära flera gånger; 2a på SM, 2a och 3a på 10mila, bästa svenska lag på jukola och så vidare… Segern har fått vänta fram tills förra helgen. Draken lyfte i motvind! Det kändes helt galet bra efter att i flera år kämpat, slitit och försökt för att stå överst på pallen. Vi har alltid haft tron om att en dag så kommer vi att lyckas. Jag ställde mig på startlinjen i lördags efter en lång tid med förkylningar, två inställda SM-starter och med väldigt lite träning i bagaget den sista månaden. Att mina lagkompisar och klubb ändå trodde på mig gav mig trygghet och glädje att springa. Att få bli svensk mästare med Kristine och Lina är en ära, dem är inte bara grymma i skogen utan två väldigt omtänksamma och positiva människor. Det kändes helt crazy och underbart att få korsa mållinjen med sträckta armar tillsammans med dem. Jag vet inte om vi riktigt förstod vad som hände just då. Men nu vet jag. VI ÄR SVENSKA MÄSTARE I STAFETT!!

 

Vi fick 7 medaljer, 2 vardera och en till klubben. Det är fler än vi tre som är delaktiga i denna medalj och många av dem finns i gmok. Guldet vann vi tillsammans; alla babes, löpare, coacher och supporters i gmok! Visste ni förresten att våra killar tog silvret i H21?!

Läs gärna Linas blogginlägg: SM-guld
Webb-TV om guldet: stafett-SM
Artikel om guldet: Guld för Ravinen och gmok

Bilder i inlägget är tagna av Emma Bergman, Lars Rönnols och SM-arrangörerna.

When nothing goes right, go left

Orientering som så många andra sporter är en lek. En rolig lek men en seriös sådan. Du vet det när du är småsjuk och ringer mammi för råd om du ska springa SM eller ej. Du vet det när du egentligen redan kan svaret på frågan. Du vet det när du ringer och brister ut i gråt efter ett fåtal sekunder. Med andra ord ligger jag hemma i min säng istället för i bilen ner mot Blekinge och lång-SM. Med andra ord är jag riktigt less att ännu en gång vara sjuk när en av årets höjdpunkter sker. Men jag tror ännu en gång att draken lyfter bäst i motvind, om än jag hoppas att jag snart får säga att draken också lyfter i medvind.

Nu blickar jag istället med längtan framåt mot nästa helgs SM i medel och stafett. Tills dess ska jag vara fylld med energi. Jag har redan fått en behövlig dos från fina vänner och familj, tack ska ni ha!